Hihi, jag fick jobb! Livet har en tendens att ordna upp sig hur mycket skit man än drabbas av. Det är svårt att tro på det när det är som värst, men till sist tar man sig upp igen. Även om jag blir väldigt ynklig och gnällig ibland så har jag den känslan inom mig, att alla gånger tidigare så har det faktiskt ordnat sig, så varför skulle det inte göra det den här gången också? Det är i alla fall en häftig känsla att få jobb på den första intervjun jag går på. Har inte fått svar från den andra än, men det jobbet passar mig inte ändå, så det spelar inte så stor roll om jag fick det eller inte.

Sen jag opererades har jag blivit sjuk mycket oftare. Innan fick jag kanske en lättare förkylning vartannat år, nu får jag alla möjliga influensor och förkylningar. Varje gång jag blir sjuk får jag värre och mer smärtor, sen blir det bättre när sjukdomen släpper. Samma sak när jag blir stressad eller sover dåligt (vilket ju oftast händer samtidigt). Men det är väl så kroppen funkar. Yttre saker som ger fysisk stress påverkar såklart skador som redan finns i kroppen.

Ibland känner jag mig så gammal. Jag har verkligen åldrats sen jag gjorde illa ryggen. Nu när jag är bättre försöker jag hitta tillbaka till att vara mer lättsam och avslappnad igen. Men det är svårt efter att ha haft ont så länge. Smärtan är som svart färg, även om man blandar den med nån glad färg så tar den över. Hela hela tiden måste jag tänka på hur jag går, sitter, rör mig, för gör jag bara lite fel så tar det två veckor att bli bättre igen. Jag har heller inte så stor lust att festa och bli full längre. Jag har sovit jättedåligt eftersom jag vaknat och haft ont flera gånger på natten, så jag värdesätter sömn högre än att festa halva natten. Jag har ingen sömnreservoar att ta av som jag hade förr. Jag vill jättegärna umgås med mina vänner, men det är så svårt att återhämta sig efteråt. Alkohol i sig lockar inte heller, förutom att det är trevligt med en god drink ibland. Delvis för att jag fortfarande tar mycket smärtstillande när jag lägger mig och delvis för att jag haft mina olika snurriga tillfällen med alla piller de stoppat i mig, det blev för mycket. Jag har aldrig glidit genom livet på ett bananskal innan heller, men det är något med ständig smärta som förändrar en.

Jag läste lite om KBT-behandling mot smärta. Det var intressant. Det hade samma upplägg som annan KBT. Ungefär: "Okej, om jag går ut och är social med mina vänner så kommer det innebära att jag har ont imorgon och måste ligga i sängen, men kan det inte vara värt det?". Att inte låta smärtan hindra en från att leva. Nu har jag inte så kraftig smärta längre, men jag vet hur det är att ha det, och jag vet hur det är att inte våga gå utanför dörren av rädsla att få jätteont. Jag är helt såld på KBT. Man kan använda det till allting. I alla fall där man ger människor psykmediciner borde de också få någon form av KBT, även om de bara är mottagliga för någon liten liten övning/uppgift så tror jag det vore bra. Enbart psykmediciner är aldrig en komplett lösning. Sen så tror jag att ungefär alla jag känner skulle må bra av att göra några av de uppgifter jag själv gör. Hihi. Det är liksom inte bara till för de med diagnoser, jag har själv ingen diagnos enligt läkarna, men jag mår mycket bättre av att lära känna mig själv genom KBT-övningar.

Jag är glad.
Jag älskar att vara glad.

/Scrum

Det är dags för lite intervjuer. Iik!
Det viktigaste inför en intervju tror jag är att man går dit med självkänsla och självförtroende. Så jag bestämde mig för att snygga till håret lite. Klippa lite och färga för innan var det lite olika blonda nyanser vartefter håret växt ut. Jag vet inte om det är fåfängt, men det är tryggare att känna sig fin och fräsch. Då kan jag lägga krutet på att sälja mig istället för att bekymra mig för hur jag ser ut.

Detta kan nog gälla annars också. Jag och många med mig kör med metoden att inte köpa några nya kläder för "jag ska ju ändå gå ner i vikt". Och så går man istället runt i gamla antingen för stora eller för små kläder och känner sig ännu fulare. Jag har även tidigare känt att det inte är någon idé att jag "fixar till" mig för jag är ju ändå tjock så jag kan ändå aldrig vara snygg.

Den där taktiken fungerar ju inte. Nu brukar jag försöka att hitta en mellanväg. Jag behöver inte köpa en jättestor garderob i varje storlek, men tillräckligt för att ha snygga, fräscha kläder. Inget mera att straffa mig själv genom att neka mig smink, fixa håret och kläder som sitter bra. Om jag får ännu mera komplex över mitt utseende än jag redan har över min vikt blir det bara ännu svårare att gå ner. Jag är inte fulare eller sämre för att jag är tjock! Jag är bara tjock!

/Scrum

Oj, det är som en stor sten sprängts sönder i mitt bröst. Jag har hälften kvar att packa upp, jag har fortfarande ingen inkomst, jag har väldiga problem med ischias efter flytten, men det är helt fantastiskt! Har tagit det lugnt de senaste dagarna för att ryggen ska få återhämta sig. När jag sitter i min soffa och zappar på TVn känner jag mig lugn och trygg. Jag har bara bott i lägenheten i tre dagar men den känns mer som ett hem än vad de tre lägenheter jag haft de senaste fem åren har gjort. Även om jag vet att denna lägenhet också är tillfällig så känner jag mig för en gångs skull inte stressad över det. Det känns bara som att detta är en situation som jag faktiskt kommer kunna leva i och känna att jag har god livskvalitet. Det har varit dåligt med livskvalitet de senaste åren. Jag har varit utmattad psykiskt av att bara jobba och plugga och inte ha en enda dag ledig år efter år efter år. Och utmattad fysiskt av att gå upp i vikt, inte få sova på två år pga smärtor och inte kunna röra mig pga skadan. Men det stora felet har väl varit bristen på återhämtning. Man kan ha ett stressigt jobb, ett psykiskt påfrestande jobb, krävande familjemedlemmar osv, bara man har återhämtning däremellan. Men jag har inte haft det och nu försöker jag verkligen hitta hur en bra återhämtning ser ut. Min första teori är att helt enkelt ta en stund och göra det jag känner för, om det så bara är att läsa i badet en timme eller tillåta mig att ligga på soffan och göra absolut ingenting. Får se om jag hittar mer och mer om vad återhämtning kan vara.

/Scrum

Jag börjar 2010 med att flytta 50 mil. Jag har längtat efter detta i tre år nu. Jag vet inte vilket som är mest fantastiskt, att jag äntligen har fått min examen eller att jag till slut får flytta härifrån. Jag har slitit som ett djur för att komma så här långt och även om jag känner mig fullständigt utmattad så är jag otroligt stolt över mig själv. Att packa, bära och städa är ju ingen höjdare, speciellt inte när man har en trasig rygg, men detta är min belöning för att jag tagit mig igenom allt. Jag kommer återigen bo nära min familj, mina vänner och min pojkvän. Och jag vet att jag kommer få ett jobb och riktiga pengar istället för CSN eller sjukpenning.
Är detta året när Lagen om alltings jävlighet äntligen slutar gälla mig?
Jag tror faktiskt det.

/Scrum