Morgnar och kvällar är toppen just nu. Morgnar för att de visar minskning på vågen och kvällar för att jag känner mig så stolt och stark när jag tagit mig igenom alla shaksen och cykelturerna. Däremellan är det tuffare. Idag var det väldigt segt att hoppa på cykeln första gången, men sen när jag cyklat en stund så kom energin tillbaka. Jag har fått mindre ont i höften igen, det är skönt. Kan ligga korta stunder på sidan nu. När jag kombinerade cykling och träning på golvet fick jag mer ont i höften, det är för svårt för mig att ligga på golvet. För tillfället satsar jag på att spänna magen under cyklingen och så får jag se när jag provar golvträning igen.

Fick tid idag till ryggrehab i slutet av september. Ortopeden har skickat journalanteckningar till FK för att få dem att acceptera min ryggrehab, så får väl se hur det slutar.

Motion
Cykla 1,5 timme

Det lutar åt att jag går ner mer den här veckan än första veckan förra gången. Det måste bero på cyklingen. Kul att se att den gör nån nytta.

Det känns bra att gå på såna hårda rutiner.
Kl. 9 Pulver för magen, alvedon, morgonshake
Ca kl.10-11 Cykla 30 min
Kl. 12 Lunchshake
Kl. 13 Alvedon
Ca kl. 13-14 cykla 30 min
Kl. 15 Pulver för magen, eftermiddagsshake
Ca kl. 16-17 Cykla 30 min
Kl. 17 Alvedon
Kl. 18 Middagsshake
Kl. 21 Alvedon, tryptizol, kvällsshake

Det är skönt att ha nåt att styra upp dagen efter. Varje dag får en mening. Första dagen idag som jag cyklat en tredje gång. Det känns i benen. Men jag är så galet duktig!

Motion
Cykla 1,5 timme

Jag önskar att jag hade varit mera accepterande av de två kilo vätska som jag gick upp efter förra kuren. Jag visste ju att det kunde bli två-tre kilo men ändå så önskade jag på nåt sätt att det inte skulle bli ens ett hekto eftersom jag gått ner fem kilo och ville inte mista hälften. Sen så kom inte all vätska på en gång heller utan jag gick upp 1,6 kg, ner 0,6 och upp 1 kg under fyra dagar. Så då tappade jag lite peppet jag fått under kuren och kände det som att jag misslyckats. Sen när smärtläkaren ringde och frågade om jag gått ner i vikt och jag sa tre kilo och han svarade "Ja, det är vätskan som går ur kroppen när man slutar med gabapentinet" sänkte det mig ytterligare. Som att jag inte gjort nåt jobb alls. Det är nog anledningen till att jag gick upp 1 kg till utöver vätskan. Ska försöka undvika att deppa ihop av viktuppgången den här gången. Varje kilo man gå ner är ju en hälsovinst, speciellt för ryggraden.

I övrigt gick dag 5 bättre än dag 4 som jag hoppades. Har fått lite konstiga illamående- och yrselattacker en stund efter jag druckit min shake. Funderar på att öka på omeprazolen. Förra gången tog jag redan omeprazol pga att de övriga medicinerna bråkade med magen och tog då dubbeldos under shake-kuren. Jag har alltid haft lite känslig mage och shaksen är rätt starka mot magen med sin höga koncentration av alla näringsämnen. Men denna fungerar ändå bättre än de där man bara dricker 2 dl 3 ggr om dagen (denna är 3 dl 5 ggr om dagen). Späder ut det lite bättre för magen.

Jag är så stolt över att jag håller igång med cyklingen. Första gången efter operationen orkade jag 2 min och nu kör jag en timme. Och förhoppningsvis kommer jag kunna öka det till 1,5 timme innan kuren är slut.

Min sambo hämtade min kisses urna hos veterinären idag. Han dog i våras, men jag har inte förmått mig att hämta den. Sen när min sambo kom hem och jag såg urnan i påsen kände jag att jag inte kunde ta i den så han fick ställa den i klädkammaren. Vet inte ens vart jag ska begrava den/strö ut den, men jag valde enskild kremering ifall att jag skulle behöva den biten i sorgearbetet. Ja, får väl se vad jag ska hitta på.

Motion
Cykla 60 min

Mådde ganska kasst igår. Enormt trött trots tre energidrycker, illamående, hjärtklappning. Hoppas det var värsta dagen som det brukar vara. Blev inte bättre av att min sambo gjorde baconpannkaka heller, topp fem av mina favoriträtter. :P Taskmört.

Denna vecka är jag ledig, det passar bra känns det som. Nästa vecka är det föreläsning på Överviktscentrum och så ska jag träffa en sjuksköterska på psykmottagningen inför att ev. gå en kort behandling för att lära sig hantera ångest och känslor. Det är nog något som skulle passa mig bra just nu. Skulle också gå och ta cellprov men jag litar inte på min rygg när det gäller att ligga i en gynstol så jag skjuter på det några månader. Annars måste jag påpeka att cellprov är viktigt, så gå på era kontroller, tjejer!

Igår var det 100 dagar sen operationen. Härligt! Ingen smärta tillbaka!

Närmar mig delmål 2 igen. :)
Idag har inte varit en lätt dag.

Mat
Shakes :P

Motion
Cykla 60 min

När jag vaknade imorse såg jag att jag glömt ta sista shaken igår. Tror det är viktigt att ta alla så man inte får i sig för få näringsämnen. Sen så var all energidryck slut. Jag har levt på energidryck nåt år för att motkämpa tröttheten från alla mediciner. Nu har jag ju bara halva dosen antidepp kvar så klarar mig nog utan, men det är tråkigt att sluta för det är gott och skönt för skallen. Det är rätt bra att ta innan träning för jag blir lite dåsig när jag bara äter shakes, behöver en liten kick för att hoppa upp på cykeln.

Jag räknade alla påsar som finns kvar. Jag hade ju bara två veckor kvar, men min sambo har påsar sen innan med. Det fanns så det räcker i 32,5 dag. Så antingen kör jag i 32 dagar eller i 28 dagar och sen blandat. Det sköna med att introducera en måltid i taget är att man ofta slipper se två kilo vätska upp på vågen. Men jag får väl se. Börjar jag må lika illa som förra gången efter två veckor så kommer det stanna där igen. Men hoppas på 28 dagar.

Jag kollade igenom mina delmål och insåg hur snett jag ser på vikten. Att gå ner till 105 kg känns som ingenting, men det kommer innebära att jag gått ner en fjärdedel av hela viktnedgången. Ner till 90 känns inte heller som så långt, men det är hälften av all vikt. Däremot sista fjärdedelen, från 75 till 60 känns som ett otroligt långt steg. Antar att det beror delvis på att hjärnan inte hängt med i den väldigt snabba viktuppgång på 20 kg som kom när jag började med medicinerna och delvis på att den övre delen av viktsträckan har jag gått ner och upp så många gånger så det vet jag att jag kan. Men jag har inte vägt mindre än 70 kg sen jag gick på högstadiet.

Motion
Cykla 30 min

Minus 1,5 kg första dagen. :)
Som sagt, även om majoriteten är vatten så är det skönt att tänka på att kroppen fått 1,5 kg mindre att släpa på.
Ser väldigt mycket fram emot att komma förbi delmål 2 igen. Var precis förbi det när jag slutade förra gången så med vätskan gick jag upp förbi det igen. Denna gång vill jag komma förbi med lite bättre marginal, kanske ner till delmål 3.

Idag har jag spelat lite och stickat medan jag väntade på hemkörningen av matvaror. Behöver ju inga matvaror direkt, men det går åt en del fun light och cola zero för att orka med shaksen så beställde ett gäng så stackars sambon ska slippa släpa från affären varje dag. Fick pengar av FK för förmodligen sista gången så tänkte jag kunde få lite lyxcola. Shaksen är redan betalda sen länge så "sparar" en slant på att inte köpa mat den här månaden.

Koftan jag stickar är fantastiskt skön. Men den är nästan lite cursed för jag har bara haft otur med den. Den stickas i två sorters garn och först tog ena garnet slut så jag fick beställa ett extra nystan. Sen tog andra garnet slut så fick beställa ett nystan av det med. Gissar att de inte har provstickat mönstret i alla storlekar för jag har kontrollerat att jag stickar så hårt som man ska. Sen när koftan äntligen var färdig efter en månad så var den alldeles för stor. Jag gjorde den i XL och jag har just nu XXXL men ändå var en som ett tält och räckte mig ner till vaderna. Så det var bara att repa upp den och nu gör jag den i strl M/L. Konstigt nog är den lagom så om jag lyckas komma igång bättre med viktminskningen kan den vara för liten i vår. Men det känns lite överdrivet att göra den i strl S/M bara för att jag kanske krymper ur den.

Mataffären har villkor som säger att om de inte kommer på utsatt tid så får man frakten gratis. Idag kom de två minuter innan. :P Sååå nära.

Annars har det knorrat i magen, men jag har varit på väldigt bra humör. Fånat mig och haft mig som jag gör när jag mår bra. Jag har sagt till mig själv att detta är tillfälligt (shaksen, inte humöret), om ett par veckor kan jag byta ut sista drycken mot ett par knäckemackor och sen kan jag börja med mat igen. Att jag har mer att förlora än andra på att inte göra detta med mitt något förhöjda blodsocker och ryggen.

Jag känner mig inte lika pepp den här gången som sist. Det kan nog ha att göra med att det var tråkigt att bara orka två veckor sist. Den här gången ska jag bara gå från 25 till 20 mg med de antidepressiva och jag tror inte det kommer märkas nåt nämnvärt. Så det återstår att se om jag kommer må lika dåligt ändå eller om det kommer gå bättre när jag inte har massa abstinens att dras med.

Annars har det väl gått bra idag. Det viktigaste är att skaka shaken riktigt ordentligt så den blir lite skummig och helt fri från klumpar, annars blir den svårdrucken. Jag har distraherat mig med datorspel och förebyggt magproblem med omeprazol och inolaxol. Har känt lite gnag i magen (speciellt när min sambo lagade mat på kvällen), men fyllt magen med fun light mellan shakerna. Ska komma ihåg att väga mig varje dag för man behöver se när allt vatten går ur kroppen på vågen för att orka med de första dagarna. Känner mig mer pepp ikväll än imorse. Hoppas verkligen jag klarar mer än två veckor den här gången. Man går ju upp ett par kilo vätska när man börjar äta mat så man vill ju ha lite viktnedgång att "ta av" när det är dags för mat.

Jag ringde till ryggrehab idag igen. :P
De hade inte skickat nån kallelse än, men tydligen fattar de inte beslut på bara remissen utan man får alltid komma dit på en fyra timmars bedömningsdag. Det låter väldigt ansträngande. ^^
Antar att det är både fysiska tester och massa prat. Men då vet jag i alla fall att jag ska få komma dit, det är ju bra.

Jag funderar på att köra en kur med shakes igen nu när jag mår lite bättre efter sänkningen med de antidepressiva. Behöver ändå hålla den här dosen ett tag innan jag sänker igen. Jag har inte så mycket de närmsta veckorna, bara tre föreläsningar och så eventuellt tiden till ryggrehab när den nu kommer. De verkar ha lite extra lång väntetid nu efter deras semester så det dröjer väl några veckor till. Ska prata om det med min sambo när han kommer hem. Tydligen var jag inte så klar med mina planer förra gången och han vill vara lite delaktig när jag fattar såna beslut. ^^

Det där med att skriva om hunger/mättnadsgrad och känslor i samband med måltider har varit intressant. Jag har upptäckt att jag sällan blir mätt efter mina måltider. Jag hamnar max på "neutral", aldrig på "lagom mätt" eller "mycket mätt", men oftast är jag fortfarande "småhungrig" en halvtimme efter måltiderna. Portionerna har minskat sen jag först började med mina små tallrikar, först var de fulla, nu är det alltid god marginal kvar. Svårt att veta ifall jag borde öka dem igen eller om min magsäck behöver krympa. Först tänkte jag att jag får avvakta, men blir väldigt hungrig och sugen på kvällarna så måste nog öka på portionerna igen.

Jag går med hjärtat i halsgropen och väntar på att få papper från ryggrehab. Förut var jag inte orolig, men de har tagit så jäkla lång tid på sig. Ortopeden skickade remissen 19:e juli och nu närmar sig september. Jag vill bara veta att jag faktiskt kommer få gå hos dem. Min sambo säger att det kommer ordna sig med pengar även om FK vägrar ge mig vad jag har rätt till så jag vill bara veta att jag kommer få min rehab och bli bra igen.

Annars har jag fortsatt röja upp (det går ju väldigt långsamt för mig) och jag hade rester från igår så slapp laga nån mat idag. Woho!

Jag har bett min ortoped att skriva en utförlig förklaring till varför han anser att jag behöver gå på ryggrehab, men i och med att han är min fjärde ortoped så vill jag att den person som ska avgöra om jag ska få lov till hjälp eller inte vet hela historien.

 

Dec 2007 vaknade jag en morgon och kunde inte kliva upp ur sängen pga en stark smärta i ryggslutet. Ambulansen kom och de hjälpte mig upp varpå jag svimmade av smärtan. Jag fick sen kämpa i ett år innan min vårdcentralläkare insåg att det inte bara var ett vanligt ryggskott eftersom jag hela tiden fick tilltagande smärtor i benen. Jan 2009 opererades jag första gången i Lund, akut då jag börjat tappa känseln i benen. Operationen var inte så lyckad då jag fort fick tillbaka smärta i vänsterbenet och såret ville inte läka. De tog flera sårodlingar som alla var negativa. Två olika ortopeder skickade mig mellan sig då ingen av dem ville ta ansvaret för problemet. Till sist fick jag ändå i maj 2009 göra en ny magnetröntgen pga smärtorna och sårläkningen. Det visade att jag fortfarande hade diskbråck, men nån förklaring till den dåliga sårläkningen fanns inte. Såret läkte i juli 2009 och då hade jag inte fått träna alls efter operationen. Trots att jag fortfarande hade smärtor så vågade inte ortopeden göra en ny operation pga att han inte visste varför såret inte ville läka. Han skickade ingen remiss för att hjälpa mig med problemen. Jag fick inte heller komma till mottagningen på återbesök.

 

Min utbildning till sjuksköterska blev försenad ett halvår pga operationen, men jag blev färdig i dec 2009. Jag flyttade då jag fick jobb i Sthlm, men nervsmärtorna blev värre och värre och till sist kunde jag inte resa upp ryggen helt för att det gjorde för ont. Efter bara en månads jobb blev jag tvingad att sjukskriva mig i april 2010 och börja med stora mängder smärtstillande (alvedon, tryptizol, gabapentin, oxycontin, oxynorm) för smärtorna gjorde så att musklerna krampade och jag fick inte sova en blund på nätterna. Jag kunde inte längre gå normalt utan var tvungen att ha en rullator inomhus för att ta mig från säng, till stol, till toalett. En magnetröntgen i juni visade att jag hade ett väldigt stort diskbråck L4-L5 men även två mindre ovanför och under som kan ha kommit av att jag tvingades gå så länge med sned rygg. I slutet av juni fick jag träffa en ortoped på SÖS, men han var ingen ryggortoped och visste ingenting om ryggar. I september fick jag träffa en ryggortoped, men han tyckte att det var för länge sen jag var på röntgen så han ville ha nya bilder. I november fick jag beskedet att bilderna visade ingen förbättring. Ortopeden visste inte vad han skulle besluta utan ville konsultera sina kollegor. Antingen kunde man prova med en vanlig diskbråcksoperation, steloperation eller försöka hantera smärtorna med mediciner resten av livet. I januari 2011 fick jag beskedet att han fortfarande inte visste vad han tyckte skulle göras och han skickade mig vidare till sin kollega dr XXX. Under hela den här tiden informerade jag ortopeden om att mina smärtor blev värre och värre och att jag hela tiden fick öka doserna, att känseln i benen hela tiden blev sämre och sämre och att smärtorna bredde ut sig så jag hade ont i båda benen, höften och ryggen. Biverkningarna av medicinerna var lika handikappande som smärtan då jag var yr, förvirrad och trött hela tiden och ökade väldigt mycket i vikt. Jag kunde inte ta mig fram utan gånghjälpmedel och smärtorna hindrade mig från att gå ut förutom när jag skulle på läkarbesök då jag fick utstå plågsamma taxiresor, från att laga mat eller andra hushållssysslor eller träffa människor. Det enda jag kunde göra var att växla mellan att sitta i stol och ligga i sängen.

 

I mars fick jag träffa dr XXX och han ansåg att jag borde opereras omgående och att de hade väntat alldeles för länge. I maj 2011 blev jag opererad och denna gång tycks operationen ha gått bättre då nervsmärtorna har minskat mycket och såret läkte bra. Jag har följt alla riktlinjer och gjort enkla övningar för att aktivera de stabiliserande musklerna igen, jag har börjat träna på att gå utan hjälpmedel och trappat ner mina mediciner. Eftersom jag tog såna hästdoser av medicinerna har jag fått utstå i princip ständig abstinens sen operationen och jag är fortfarande inte helt av med medicinerna än. Jag har träffat en läkare på smärtmottagningen för hjälp med medicinerna och om det finns behov kan jag få gå på behandling för att hantera smärtan. Jag har fortfarande ont i höften och ryggen och har svårt att böja mig framåt. Jag har blivit tillsagd att jag inte får sitta still hela dagen eftersom det inte är bra för ryggen, men jag får inte belasta den än eftersom jag inte har kommit så långt i träningen att den håller för det. Jag har även fått remiss till Överviktscentrum för att få hjälp att gå ner i vikt så inte vikten hindrar min rehabilitering.

 

Dr. XXX ansåg att eftersom min rygghistoria är så komplicerad så behöver jag ordentlig rehabilitering för att ha chans att återvända till arbetet och skickade en remiss till Proxima ryggrehab. De har ett ryggprogram som brukar sträcka sig över tre månader.

 

Jag har kämpat länge och hårt med mina ryggproblem och det här är första gången som en läkare faktiskt tagit ansvar och försökt ge mig riktig hjälp istället för att bara försöka låtsas som att ansvaret är någon annans. Jag behöver den här chansen för att äntligen få mitt liv tillbaka. Jag kan inte gå igenom samma sak ytterligare en gång för att någon bestämde att jag inte ska få chansen.

Jag är på jättedåligt humör idag. Antar att det har att göra med de antideppressiva så försöker att inte låta det gå ut över någon annan. Jag försökte ta mig igenom ångesten genom att röja upp lite, äta ordentlig mat, vara kreativ, läsa lite i viktboken. Det hjälpte lite. Att inte äta eller äta massa kolhydrater gör inte direkt att jag mår bättre. Försöker komma ihåg huvudprioriteringen: 1. Sömn. 2. Mat. 3. Motion. Grunden till allt välbefinnande. Idag kom jag bara till punkt 2, men imorgon är en ny dag.

Jag känner mig konstig. Ledsen.
Stressad.
Ensam.
Misslyckad.

Tillbaka till att må jätteknepigt pga abstinens från jäkla hjärnpåverkande piller. Trött, rastlös, grinig. Jag vill bara bli av med alla piller en gång för alla. Jag kommer knappt upp från sängen, orkar knappt laga mat om dagarna. Får ångest som inte blir bättre av alla oro över om jag kommer få tid till rehab, pengar från FK, tid till terapeut, att jag vill gå ner massor i vikt NU så jag sänker blodsockret ännu mera. Jag vill komma till  nästa steg NU.

Tror det kan ha varit medicinsänkningen som gjorde att jag inte kunde sova häromdagen. Igår åkte vi och gick på bio och jag mådde jättekonstigt hela tiden. Svettades och var yr fastän det inte var varmt och mådde allmänt knepigt. Sov mig genom min tvättid också och vaknade inte förrän halv tolv, något som aldrig händer mig i vanliga fall. Gick från 50 till 25 mg så mailade min läkare och bad att han ska skriva ut 10 mg också så jag kan mellanlanda på den styrkan innan jag tar bort dem helt.

Mått lite knepigt idag med, lite småförvirrad, men i övrigt bra.

Jag fick inte sova natten till igår och gissar att det berodde på att jag gått och stressat upp mig över alla frågetecken som hänger över mig just nu. Igår kväll tog jag mig en orostund för att se om det skulle hjälpa den allt kraftigare ångesten som kramar över bröstet. Har inte haft nåt behov av det sen operationen, inte för att det hjälpte mot operationsrädslan då. Men igår kväll hjälpte det, sov så gott sen. :)
Får nog införa det igen några dar i veckan tills jag vet vad alla har planerat för mitt liv. Det har alltid varit svårt att hålla igång orostiden för under tiden jag gör den så ökar ångesten tiofalt. Impulsen blir att hålla sig borta från sånt som gör att man mår dåligt. Men nu är jag på rätt sida av allt skit, som jag ser det, uppe ur sjunkmyren, det värsta är över. Vägrar tro nåt annat i alla fall. Så nu måste jag ta mig igenom allt det obehagliga som det innebär att ta sig uppför den steniga uppförsbacken igen. Det är enda sättet att ta sig upp. Gudarna ska veta att träning aldrig varit så här jobbig pga all smärta jag måste utstå. Men det är bara att hålla blicken fram i tiden och köra på. Samma sak med annat obehagligt. Det måste bli värre innan det blir bättre.

Motion
Cykla 60 min
Styrka  2 ggr

Så trött jag var igår kväll. Det var så skönt! Trött i muskler som inte fått arbeta på så länge. Och  jag lyckades faktiskt stretcha till sist!!! Ni kan inte förstå hur skönt det var att kunna sträcka ut ömma, stela muskler. En känsla jag inte fått känna på evigheter.

Idag bestämde jag mig för att sätta foten utanför dörren. Jag har haft så mycket ångest sen brevet från FK. Det är förnedrande och förtryckande att nån som aldrig ens pratat med mig ska bestämma att jag inte ska få chansen att gå på rehab och bli bra. Denna ständiga ångest har gjort att jag varit orolig för att göra saker som kan göra att jag mår bättre, som t.ex. att gå en promenad och få ont. Men ju mer man försöker fly från ångesten desto hårdare tar den tag. Så idag gick jag ner till centrum, köpte en dra-maten i en av de små affärerna där och tog t-banan för att hämta lite paket på posten. I början fick jag jättemycket ångest för höften värkte och det högg i ryggen, men det lugnade sig när jag väl satt på perrongen och väntade på tåget. Det var en skön känsla att kunna gå och hämta mitt paket ensam.

I övrigt har jag varit väldigt yr idag. Tror det är dags att sänka de antidepressiva igen. Nu är det över fyra veckor sen jag blev av med epilepsimedicinen (hurra!) så tror det kan gå. Har 15 tabletter av den lägre dosen så jag tar den lägre i 15 dar innan jag slutar helt. Sist väntade jag fyra dar efter ep-medicinen innan jag sänkte och sen fyra dar till innan jag tog bort den helt. Mår jag inte bra om 10 dagar får jag be om nytt recept. Men jag tror det går bra.

Som jag misstänkte var det lite segare att komma igång med träningen efter en dags vila, men jag ger inte upp. Lade till lite extra övningar idag, för utsidan och insidan av benet, armar och axlar. Behöver verkligen komma igång med det efter alla dessa år, och eftersom  jag först spänner magen så blir det träning för de viktigaste musklerna med. Deras jobb är att hålla mig stabil när övriga muskler utför arbete, t.ex. armarna. Den första sjukgymnasten jag hade efter första operationen gav mig flera såna övningar, men tyvärr lärde hon mig inte aktivera rätt muskler först. Det är inte lätt att hitta dem när de i vanliga fall fungerar helt automatiskt och man inte ens vet att de inte längre gör det. Musklerna måste bli starkare om de ska sluta göra ont. Gjorde inte lika ont att ta sig upp från golvet idag heller. Jag önskar bara att jag kunde stretcha efter varje träningstillfälle, men det går inte, det gör fortfarande för ont.

Motion
Cykla 60 min
Styrkeövningar 2 ggr

Mat
Riktigt bra idag faktiskt.
Hittade två fiskrecept som jag ska prova. Torsk med äggsås och sej med krispigt täcke. Heja vit fisk!

Jag håller på att göra en desperat uträkning på mitt utrymme, dvs det man egentligen inte behöver men vill ha. Ca 350 kcal per vecka är tillåtet. Just nu är det kladdkaka för hela slanten som gäller. Skulle göra en till lördagsgodiset igår men så hade jag köpt hälften så mycket choklad som det ska vara enligt receptet. Men efter lite funderingar gjorde jag hälften så stor och hade den inne bara en kvart istället för 45 min. Och det blev jättebra.
Idag började jag fundera igen. Halva receptet är fortfarande för mycket att göra på en gång, men om jag hittar en form som är hälften så stor och halverar receptet ytterligare en gång så blir det tillräckligt små bitar för att jag ska kunna göra kladdkaka varannan lördag. Eller också gör jag som jag gjorde igår en gång var fjärde vecka, men det är lite långt emellan. Jag "får inte" äta nånting utöver vanlig mat om hela månadens utrymme går åt till att göra en kladdkaka, vilket nog är lite svårt att hålla.
Visst låter det helt desperat när man säger det högt.
Men egentligen vill jag nog bara hitta harmonin i det jag stoppar i mig, vad som är lagom av allt. Helst skulle jag nog vilja kunna bara skippa sötsaker, men alla försök sen jag gick på mellanstadiet har varit fruktlösa så oavsett om det egentligen är bra för mig eller inte så har jag accepterat att det är så vi lever.

Tredje dagen med självkänsla-uppgifterna. De är faktiskt bra. Har verkligen ansträngt mig och det har känts bra. Självkänsla är ju färskvara. Man vaknar inte bara en dag och tycker om sig själv och gör det sen resten av livet. Kan nog vara en idé att spara listan med uppgifter och välja ut en eller ett par varje vecka.

Idag har jag tagit ledigt. Känner mig så himla trött idag. Ryggen känns okej, men jag är trött som om jag inte skulle ha sovit. Får ge mig på det imorgon igen så jag inte tappar vanan på en gång.

Funderar på att försöka börja äta mera fisk igen. Det smakar ju lite speciellt men det vore bra för mig. Annars börja med proteinpulver igen för att få i sig lite bra protein. Såna där köttsyntetprodukter innehåller inte det bästa och bönor innehåller för lite. Får prova nåt fiskrecept som är "snällare" än det jag provade sist med lax med värsta fisksåsen. Men det har ju gått bättre med panerad fisk nu mot när jag provade laxen.

Det var en bra dag igår. Ångesten lättade av att jag lyckades se framåt. Det stärkte mig långt inne.
Försökte mig på samma sak idag. Gick inte lika bra av nån anledning. Tränade en gång och sen duschade och blev så himla trött av det att jag inte orkade göra nån lunch så stoppade i mig en baguette. Antar att jag inte är den enda som tenderar att tänka "Nu har hela dagen skitit sig" om jag äter något oplanerat, trots att jag vet att det inte är sant.

Fick inte så mkt träningsvärk i magen som jag trodde. Men lite känns det. Gick lättare att koppla på musklerna idag jämfört med igår. Så fort det går att tappa muskler. Och jag som varit stillasittande över ett år behöver inte gå på rehab enligt FK!?
Det jobbigaste är fortfarande att det gör så jävla ont när jag ska ta mig upp. Tur jag fick ha sjukpenning så här länge så jag hade råd att köpa en vettig stol. Jag har ju bott i den här stolen, märks att sitsen är välsutten. Visst, den var begagnad, men det märks ändå. Utan den här stolen hade allting varit mycket svårare, nu är det som att vila varje gång jag sitter. Det som känns mest bekvämt är oftast det allra sämsta, många föredrar t.ex. att halvligga i soffan, det är inte alls bra för ryggen. Avslappnad får man vara i sängen, när man sitter ska man sitta ergonomiskt.

I vilket fall så känns det som att jag är lite mindre stel och har lite mindre ont än igår kväll. Alltid nåt.

Jag började tänka på en sak. Förr gav jag människor hur många chanser som helst. Vad de än gjorde så fick de en ny chans. Men efter jag hittade rätt utbildning och sen fick diskbråcket så insåg jag väl nånting. Att jag måste stå på egna ben, att jag måste stå upp för mig själv, att jag klarar mig utan människor som sprider negativitet omkring sig. Efter åtta år av att ge mitt ex hundratals chanser sa jag tack och hej. Andra energitjuvar var svårare, de var inte lika tydliga att identifiera. Men jag lärde mig. Den där stalkern som började begära de mest konstiga saker, som att jag skulle sitta uppe mitt i natten för att hon inte kunde sova trots att sömn är a och o när man har kronisk smärta. Sen att hitta gränsen för när det är dags att låta människor gå, som vissa "vänner" som tydligen inte gillade när jag började stå upp för mig själv, och mitt syskon.
Jag har börjat värdesätta mig själv!

Försöker ta mig ur den här svackan. Jag vet att FK inte är personliga när de fattar beslut. Man är bara ett papper för dem. Man får aldrig träffa vare sig sin handläggare eller läkaren de rådfrågar, och de pratar aldrig med läkaren som skrivit ens sjukintyg heller. Men det är svårt att inte ta det personligt när det är ens liv det handlar om.

Jag har försökt se framåt och tänka att min framtid kräver att jag kör på. Jag har inte råd att låta alla idioter som är inblandade i min vård sänka mig. Jag försöker lägga energi på att göra positiva saker istället för alla negativa känslor som svämmar över. Det är inte lätt, att inte ha en inkomst är väldigt tufft.

Kom inte på vilka övningar jag fick av den sista sjukgymnasten, fick inget papper av henne. Men efter mycket letande hittade jag pappret från sjukgymnasten jag var hos innan operationen och valde ut de fem jobbigaste. Har märkt att ryggen blivit svagare igen och nu verkar det ju dröja innan jag får komma till rehab. Det är de små musklerna längs ryggraden som är de allra viktigaste ryggmusklerna och de aktiveras genom att man aktiverar de nedre inre magmusklerna. Målet är att köra tre ggr per dag tills jag får komma till rehab och förhoppningsvis minska smärtan i ryggen och höften. Men till att börja med ska det bli minst en gång per dag.

Motion
Cykla 15 min + 15 min
Golvövningar 2 ggr

Det märktes att magmusklerna börjat slappa lite, kommer förmodligen ha träningsvärk imorgon. Men det svåra var att ta sig upp från golvet. Ryggen är så jäkla känslig just nu. För varje gång gjorde det bara mer ont så bestämde att det får räcka med två gånger idag.

Jag har kört lite vidare med Lisbeth Stahres bok Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi. Har fått lite kartläggning på i vilka situationer som jag förlorar kontrollen på vad jag stoppar i mig. Inte så förvånande så är det vid negativa känslor som stress, när jag är ledsen, upprörd osv. Nu har jag gått vidare till självbilden och kommit fram till att det största problemet är att jag känner att jag aldrig duger. När jag möter nya människor tar jag för givet att de inte kommer tycka om mig och stöter bort dem i förtid. Det är egentligen konstigt eftersom jag brukar komma överens med nästan alla, även de som folk tenderar att störa sig på, dvs de som tar mycket plats, ständigt räcker upp handen och ställer korkade frågor. Sen när jag var stör mig på någon så gör jag det med råge istället, nästan hatiskt. Stahre har skrivit ner ett antal punkter och så ska man välja minst två att jobba med under veckan. Jag har valt:
- Säga 'jag' istället för 'man'. Det är nåt vi ofta gör i Sverige. Att istället säga 'jag' gör att man står för sina åsikter på ett annat sätt.
- Ta till dig uppskattning och ge den. Istället för att säga "Äsch, det var väl inget" när man får en komplimang ska man säga "Tack!".
- Prata positivt med dig själv. Skriv ner händelser, ageranden och uttalanden som du gjort under dagen och är nöjd med.
Får se hur det går. Idag är jag rätt nöjd med att jag tränat, ätit grönsaker och peppat mig själv att se framåt.

Jag har även börjat med ett försök att skriva ner känslan innan och efter varje måltid, om den var planerat och hur hungrig/mätt jag var innan och efter. Jag vet inte hur länge jag orkar köra med det men jag tänkte att det kanske kunde få in en reflex att analysera känsla och hunger innan jag stoppar nåt i munnen.

Som vanligt så är det bara att deppa ihop och sen gå vidare. Ringde till rehab för att se om de visste när jag skulle få komma dit, men de har haft stängt så de har inte ens hunnit gå igenom alla remisser de fått. Jag skulle ringa om några dar. Får jag inte träffa nån där i augusti får jag vända mig till ortopeden och be honom skriva utförligt till FK om varför jag behöver rehab. Hur man nu inte kan fatta det ändå...

Cyklade 30 min idag. Bytte tillbaka till gamla hederliga kedjecykeln. Den triggar inte ischiasen så som den nya gör av nån outgrundlig anledning. Pappa köpte den gamla begagnat och sen köpte min farbror den till sin tjej. Men det är inte så poppis att köpa ett motionsredskap till sin flickvän när hon inte bett om det... :P Sen när jag bodde i Sthlm och hade en lägenhet i hembyn frågade jag om jag fick köpa tillbaka den så jag hade en cykel på varje ställe. Fick den gratis, hon ville bara bli av med den. Sen upptäckte jag att den inte alls triggar ischiasen på samma sätt. Undrar varför.

Det här med FK tog musten ur mig. Det är som att trots att jag gör allting rätt så blir jag ändå straffad.

Försäkringskassan har fått ett läkarintyg om hel sjukskrivning för perioden 20 juli - 31 augusti. Utifrån de underlag som finns nu, bedömer Försäkringskassan att det är tveksamt om din arbetsförmåga är nedsatt i sådan omfattning som gör att du kan få sjukpenning efter den 31 augusti.

FUCK!!!!
Slå på den som redan ligger, gör det bara.
Tack så jävla mycket.

Jag känner mig lite deppig. Jag hade sett fram emot att träffa mina vänner. Men jag vet att det var rätt att stanna hemma. Om jag kunde se dem över dagen hade det fungerat, men inte att stanna hos mina föräldrar en vecka. Sömnen blir bättre i alla fall, sover gott ungefär varannan natt nu. Cyklade 35 min idag. Hade tänkt satsa på mer, men ischiasen triggades igång av nån anledning. Det har varit en hård läxa att rehab går långsamt och att man inte bara kan köra järnet när man tränar.

Har läst flera studier på sistone om träning. Väldigt snabbt sammanfattat: Bättre att vara överviktig och vältränad än smal och soffpotatis. Nåt att tänka på för de som bara stirrar sig blind på vågen, eller på andras hull (t.ex. läkare och deras patienter). Det är större chans att en smal soffpotatis får hjärtattack, stroke eller diabetes än en tjockis som tränar.

Fan så segt allting blivit. De antidepressiva har börjat hjälpa med sömnen och krypet i kroppen minskar. Men de gör mig istället trött. Jag vill bara komma på rätt bana igen med mat och motion. Det är det viktigaste av allt, men när jag är så trött och har ont i höften så är det svårt. Fixa halva tallriken med grönsaker är dubbelt jobb mot att skippa dem vilket är ett problem för mig. Ett tag körde jag med ångkokta grönsaker, men usch så trött man blir på mjummiga grönsaker utan smak. Tror jag måste sluta göra det så komplicerat för mig. Skiva lite gurka, dela ett par rädisor och ta några sockerärtor tar ju inte så lång tid. Ska försöka satsa på det.

Det är frustrerande när det går upp och ner hela tiden. Varje gång det går ner så deppar jag ihop ett tag. Speciellt om jag inte får sova. Just nu känns det helt sanslöst att jag gick en mil uppepå fjället. Åkte och hämtade ut ett paket idag och jag blev yr och fick hjärtklappning av att gå ner till busshållsplatsen. Sen fick jag ont i ryggen av bussresan.

Jag vill att framstegen ska gå fortare!

Jag har i alla fall slutat baka. Eller, jag slutar väl inte, kommer säkert baka som lördagsgodis, men jag kommer inte baka oftare än så. Nöjd över dagens matintag, yoghurt och bran flakes till frukost, pytt i panna med grönsaker till lunch, äpple till mellanmål, och så blir det baconpannkaka med morot till middag och ev. frukt och knäckemacka till kvällsmat. Det funkar så bra med mina små tallrikar. Lägger upp grönsakerna först, sen proteinet och då får det ju inte plats hur mycket kolhydrater som helst. Och ögonen ser att tallriken är full så börjar inte noja över att jag inte kommer bli mätt. Det ger en sorts mental tillfredsställelse att veta att jag gjort nåt bra idag och att veta att det är enda sättet må bra i längden. Hoppas jag fortsätter sova bra så jag kan ge mig på cyklandet igen imorgon.

Sömen lyste med sin frånvaro i natt igen. Jag vädrade, lyssade på ljudbok, gick upp en sväng men satte inte på datorn, lade mig igen, drack lite vatten, min sambo klappade mig på ryggen. Men icke. Somnade vid fem kanske. Kroppen bara vägrade stänga av sig. Segt värre. Ett under att jag orkade laga mat, men jag ser det som mitt jobb att laga mat till sambon (han diskar) så det brukar hjälpa. Själv mår jag illa vad jag än stoppar i mig så har inte så stor lust att laga nån mat. I natt borde jag kunna sova i alla fall för jag är jättetrött.