Från början var jag sugen på att väga mig varje dag. Det är ju så man tänker "Guud så mkt jag kommer gå ner, bäst jag väger mig varje dag". Men det lade jag ifrån mig och tänkte väga mig varje vecka.
Nu har det gått en vecka och jag har inte riktigt lust att väga mig. Inte så att jag är rädd för det, men jag har inget behov av det. Och skulle jag ha gått en vecka utan resultat skulle jag nog lägga ner detta helt och hållet. Så tror jag väntar ett tag till.

Det är skillnad på att kämpa med vikten inför en operation som blir av och att försöka kämpa med vikten utan hopp om att smärtan blir bättre. Visserligen var jag ju redan i slutet på förra året inne på att prova en kur för att få ner vikten. För ganska exakt ett år sen var jag så nära att komma ner till mitt dåvarande delmål <100kg. Allting över 100 känns väldigt jobbigt att bli av med. Men utan hopp om att nånsin bli bra så känns det helt oövervinnerligt. Så det är skillnad att ha fått lite hopp.

Idag känns det som helt rätt beslut att äta igår kväll. Har inte varit speciellt hungrig idag och har inte tillbringat varje minut med att tänka på mat. Livet blev lite ljusare igen.

När jag var hemma hos mamma för två veckor sen kollade jag på papprena som hon fått från sin viktbehandling. De får äta mkt mer än vad jag får enligt min dietist. Vi får äta max 100g kokta kolhydrater per måltid. Det motsvarar kokt mat i en mängd mindre än två små ägg. Plus lika mkt protein och max 1 msk sås. Själv har jag haft väldigt svårt att bli mätt på det, trots att jag vräkt på grönsaker på tallriken. Dessutom har det ju smakat väldigt tråkigt eftersom grönsakerna tar över. Får jag då inte äta grönsallad med fetaost så är jag inte speciellt förtjust i grönsaker bredvid maten. Ja, helt enkelt har det inte funkat och varit alldeles för hårt för mig. Så det kändes bra att se att på mammas viktbehandling hade de mycket snällare regler. Nu känns det som att jag kan använda måltidsmåtten utan att få dåligt samvete. De är ju gjorda för hur man äter hälsosamt, inte för att gå ner i vikt. Men jag är som alltid ute efter något som jag kan hålla, och med måltidsmåtten får jag i mig mycket av allt och blir mätt och belåten. Men jag är trött på frysta grönsaker just nu. Wok och ärter går bra. Men sommargrönsaker osv blir bara för tråkigt. Vet inte om man kan tillaga dem på nåt sätt så det blir godare, jag värmer dem i micron, kryddar dem som en tok, men näe, det har en för tråkig smak.

Jag blev bara hungrigare och hungrigare trots att jag tog mina drycker. Till sist gjorde det ont i magen för jag var så hungrig.
Då uttryckte N på sitt rara sätt att han skulle vilja äta riktigt mat till kvällen, men att han inte på nåt sätt vill sabba för mig. Men det kändes bara skönt, för jag vill ju inte laga mat ifall han ville fortsätta på ren kur.

Sen lagade jag en fantastisk portion med wok. Använde mina måltidsmått för att inte "go crazy". Hade lite mer grönsaker, vilket man "får" enligt instruktionerna, var så jäkla hungrig så jag var rädd att inte bli mätt. Till min glädje så passade ett sånt där "nudelblock" ganska lagom i kolhydratmåttet. Har haft kolhydratsångest ett tag nu och trott att en sån portion var för stor. Trots att jag var skithungrig så tog det 40-45 min för mig att äta upp portionen. Och jag måste säga att aldrig har broccoli och minimajs smakat så gott. Och jag gillar inte grönsaker. :P

Blev inget dag 3-inlägg, men jag mådde bara bra igår. Det hjälpte mycket att dra ner på kolsyran. Inget illamående, inte extra trött. Cyklade 15 min. Lite hungrig på kvällen, men inte så farligt. Tror jag ska dra ner på drickandet. De säger 2l bredvid när man går på pulverkur, men jag kissar hela nätterna och varje gång jag kissar så syns det inte att jag kissat, ser bara ut som vatten. Då är det nog lite mer utspätt än vad som behövs.

Idag har det varit jobbigt. Hungrig och illamående. Deppig. N föreslog att jag ska gå vidare till nästa steg och börja äta en måltid per dag. Men det känns ju som ett misslyckande. Samtidigt så var jag medveten om att jag kanske inte skulle kunna klara en ren kur med tanke på att min grundform inte är så bra, speciellt psykiskt. Kanske att jag idag är extra ur form. Jag kunde inte sova och satte mig framför datorn och fick veta att en person som jag inte träffat i verkligheten men som jag tycker om och beundrar hade tagit en överdos. En gemensam bekant hade kontakt med personen så det var inget speciellt jag kunde göra, men det var ju svårt att gå och lägga sig innan jag fått veta att allt var okej.

Är minst sagt trött och seg idag. Inget känns värt att vara hungrig för just nu. Ska jag tala mer för att börja äta en måltid om dagen så blir det bara ett par hundra kalorier extra per dag. Nu är det 775kcal och under 800 räknas som VLCD (very low calory diet), mellan 800 och 1200kcal räknas som LCD (low calory diet). Så jag skulle inte komma upp i så många kcal med tanke på att jag då byter ut en påse mot vanlig mat. Oavsett om jag börjar med vanlig mat nu eller väntar så känns det som att en måltid per dag är vettigt. Först tänkte jag frukost, men nu utan varm mat att tugga på så är jag mer sugen på riktig mat. Men att ha bara en måltid att koncentrera mig på när det är fysiskt svårt för mig att laga mat kan vara bra. Då kan jag koncentrera mig på att en gång per dag äta en nyttig och välbalanserad måltid och lyckas introducera de jäkla grönsakerna som jag inte är så förtjust i.

Jag får se. Just nu känns det inte bra.

Hade svårt att somna igår då jag var yr och illamående när jag lade mig. Skulle förmodligen ha lagt mig tidigare då jag brukar bli extra snurrig efter kvällsmedicinerna och det är nog ingen bra kombination med att vara hungrig.

När jag vaknade idag var jag varken hungrig eller illamående, men lite yr.
Efter ett tag kom illamåendet tillbaka, men det hjälpte när jag tog en extra omeprazol och gick ut i kylan. Är fortfarande väldigt yr dock. Men jag lider inte som jag känner. Enda gången jag lider är egentligen om jag får väldigt ont eller om jag får ångest. Men detta får jag varken ont eller ångest av. Har vanligtvis inte mkt till aptit pga medicinerna så känner mig inte så sugen, förutom på bröd, men det är nog för att vitt bröd är snällt mot magen så det är min instinkt att äta lite bröd när jag mår lite illa. Och så älskar jag bröd!

Promenaden tog jag för att jag hade möte med psyk. Återigen en hel timme med bara frågor, frågor, frågor. Efteråt sa hon "Du ser helt slut ut" och det var jag. Flera ggr kunde jag inte höra vad hon sa för jag inte kunde fokusera. Däremot var promenaden lite lagom. Nu när det knappt finns nån is kvar alls kan jag ju gå obehindrat, och i långsamma min takt tog det kanske 20 min om ens det, och det vore en lagom promenad att gå varje dag. Då får jag röra mig, mjuka upp, träna litegrann men ingen risk att jag får ont av det. Men får se hur det går. Efter nio år med hund känns det så meningslöst att gå ut utan hund. Vad ska man göra där ute? Det är ju trevligt att gå och njuta av vädret och sånt givetvis, men det känns konstigt.

Japp, detta är dag 1 av Tess på Quick diet. En diet som är likadan som Cambridge, Modifast eller Naturdiet. Det låter kanske lite motsägelsefullt eftersom jag är emot såna dieter i vanliga fall. Men detta är för att jag desperat behöver gå ner i vikt inför operationen, och dessutom skadar det ju inte att jag går ner snabbt i vikt för ryggens skull rent generellt. Så jag provar detta. Får se om jag orkar fyra veckor eller om jag kommer avbryta tidigare. Min förhoppning är i alla fall att orka fyra veckor och sen börja äta ett vanligt mål och senare två mål.
Blanddieten hoppas jag kunna hålla på med länge, allt för ryggens skull.
Storslagna planer att ha på dag 1 kanske, men man behöver ha en plan framför sig för att orka med, en plan så man vet vart start och mål är.
Skulle jag inte orka gå på enbart diet i fyra veckor så sätter jag in frukost och diet resten av dagen. Det som kan hindra mig är väl om mitt upptag av medicinerna påverkas så jag blir extremt hög, att jag får alltför ont i magen, att jag blir deprimerad eller helt enkelt alldeles för utmattad. 2003 gick jag på en lyckad Cambridgekur, som jag avbröt efter 3,5 vecka då jag fick väldigt ont i magen, men nu har jag omeprazol som jag kan öka dosen av ifall jag får samma problem som då. Min erfarenhet av Cambridge är att de första dagarna är värst, sen blir det lättare och efter tre veckor känns det som att man kan fortsätta hur länge som helst. Det är också lättare om man jobbar och har något som distraherar en under dagarna, nåt som kan bli svårt för mig, så jag hoppas på mycket stöd!
Ja, min sambo började också idag, så vi har ju varandra. :)

Idag har det gått helt okej. Nojade lite på morgonen om att gå utan mat i fyra veckor och på eftermiddagen om att det är våffeldagen imorgon. Sen har jag haft en bra eftermiddag och kväll då jag babblat med vänner och solat mig i fönstret, så även om hungern börjar sätta in nu så känns det okej. Jag har försökt komma ihåg att när jag blandar en dryck (man ska ta fem per dag) så gör jag en stor kopp te, sen smuttar jag på drycken en kvart och teet längre än så för att fylla magen ordentligt. Det är en bra diet på det sättet att man ska ta dem fem ggr om dagen (vissa har bara tre) och att man blandar den med så mkt som 3 dl (många har bara 2). Tycker jag i alla fall. Innan var det t.o.m. sex ggr om dagen, men nu har de ändrat till fem. Folk kanske tyckte sex var för mkt.

Annars var jag tidigare fortfarande uppskakad av utskällningen igår. Bara varit med om något liknande en gång tidigare och det var en väldigt psykiskt sjuk och instabil person som jag knappt kände. Var inte ett dugg beredd på detta. Har inte pratat med vederbörande heller eftersom jag inte har energi att lägga ner på någons psykbryt, i alla fall inte när det består i att jag snällt ska sitta och höra elakheter jag inte förtjänar.
Tog en promenad till mitt färdtjänstmöte. Det var lite klurigt då hans svenska inte var den bästa och det kändes som att han mest var virrig och inte riktigt visste vad han gjorde. Men hoppas att han har stenkoll i huvudet. Då kanske jag får tillstånd till ensamresor så småningom. Och kanske förlängt tillstånd, just nu har jag bara till sista juni och jag lär behöva längre än så.
Promenaden var inte så angenäm som jag hoppats för det blåste så hårt och kallt att jag tappade andan hela tiden. Men efteråt var det skönt att ha fått lite luft.

Efter det har jag bara myst och vilat för det var verkligen behövligt efter gårdagen.

Vikt: 116,4kg
BMI: 44,6
Kroppsfett: 52,4% (hög)
Skelettmuskler: 21,9% (låg)
Visceral fettnivå: 9 (normal!!!)
Vilometabolism: 1907kcal

Är väl inte så förvånande direkt. Klart man får låg % muskler när man har hög fett%. Om jag äter mindre än 1907kcal per dag bör jag alltså gå ner i vikt. Borde ju inte vara så svårt kan man tycka, 1900kcal är mycket.

För övrigt? Ja, vad ska jag säga, jag försöker.

1. Måltidmåtten
Gillar dem skarpt. Och det är riktigt mycket mat i en portion. Jag är en riktig såsälskare och jag blev förvånad över hur mycket sås man fick ta. Har hittat lite trevliga grönsaksblandningar som jag värmer till maten.

2. Matdagbok
Förutom de senaste dagarna så har jag skrivit ner det jag ätit och vad jag haft för känsla innan jag ätit. Tycker det är jättebra. Har tänkt på att jag nog borde börja skriva klockslag också. Om jag inte går ner skulle det kunna bero på att jag äter för sällan eller för sent eller nåt sånt. Ska börja med det nästa vecka.

3. +
Bara två + igen. Jag är super!

4.Motion
Veckans motion blev bara en gnutta bättre än förra veckan.
Mån: Ledig
Tis: 20 min trappmaskin
Ons: För ont
Tor: För ont
Fre:
Lör:
Sön:

Som synes så provade jag att trampa på min lilla smidiga trappmaskin. Det var otroligt jobbigt, men kul. Bara det att sen fick jag ont i ryggen. Det är frustrerande att smärtan alltid kommer efteråt. När jag trampade kände jag varken ömhet eller att jag var trött i ryggen. Tänkte att det var en kul grej istället för mina utomhuspromenader.
Jag ska sätta upp ett schema för nästa vecka, men jag ger mig själv möjlighet att ändra efter behag. Och så får jag se vad sjukgymnasten ger mig för tråkiga övningar :p
Mån: Promenad
Tis: Intervall
Ons: Spurt
Tor: Promenad
Fre: Sjukgymnastik
Lör: Ledig?
Sön: Intervall?

6. Träningsdagboken
Har använts flitigt. Skriver på kvällen hur jag mått under dagen.

7. Har läst i L. Stahres bok och ska nästa vecka göra första övningen.
Har tänkt lite under det som jag läst nu:
Att vara motiverad. Att inte ha turbulens i familjen. Jag har svårt att vara motiverad ibland. Jag har ständig oro omkring mig pga min ryggskada, och när är det inte turbulens i familjen? Men jag vill samtidigt inte vänta flera år på att ta itu med detta, speciellt inte nu när ryggen är sämre än nånsin. Jag vill ta i tag med detta NU. Men samtidigt är mat, godis osv min enda tröst så som jag känner det. Så det är svårt. Och orkar jag misslyckas en gång till? 2003 gick jag ner 40 kg och nu väger jag mer än jag nånsin gjort. Vet inte om jag orkar misslyckas igen.
Annars känns det skönt på nåt sätt att känna igen sig så mycket om det som skrivs. Trots att jag är yngst i min familj har jag haft ansvaret för de andra i många år. Både mina föräldrar och min syster har behandlat mig som en terapeut och eftersom de andra inte kan kommunicera utan missförstår varandra har jag alltid suttit där som en tolk för att hålla kvar lugnet.

Jag vägde mig både måndag och tisdag förra veckan och då visade vågen 118,5 båda dagarna. Så jag kände att det bara var att acceptera att jag vägde det, även om det omöjligt kan vara +2kg fett. Denna vecka visade vågen 117,5, dvs -1kg.
Så jag bestämde att det bara var att acceptera att jag spräckte min maxvikt för andra gången. Big deal, det handlar om livsstilsförändringar, inte om siffror. Och därför tänker jag denna vecka vara glad att vågen visade -1kg. Jag motionerade som sagt bara en dag, men jag var skapligt duktig med maten.
Idag känner jag mig lugn, inte så där stressad som jag blev av att räkna kalorier. Och jag har kommit fram till att en hälsosam livsstil dör inte av att jag en måltid skippar grönsakerna. Jag älskar min pasta med ostsås och min pasta med ostsås innehåller inte morötter eller frysta sommargrönsaker, och den innehåller mer pasta än bara 100g kokt. Och jag måste inte skippa min pasta med ostås. Jag kan inte äta den jämt, men jag behöver inte skippa den för resten av livet, utan jag kan fortfarande äta den då och då.
Det är det som balansen handlar om. Har du träffat ett riktig hälsofreak? Verkade den lycklig? För mig verkar hälsofeaks mest stressade.
En hälsosam livsstil innebär inte att man ska sluta leva, utan hitta en harmonisk balans.

Jag satt vaken hela natten igen.
Det började med att jag hade ont över allt. Ryggen, ischias, skuldrorna, nacken, höften, huvudet, axlarna, knäna. Fanns ingen sovställningen som funkade.
Sen lindras smärtorna sakta, men då hade jag nästan gett upp att försöka sova så jag satt kvar ett tag och kollade serier och stickade tofflor. Jag var faktiskt vaken tills en timme efter att N gick till jobbet. Inte bästa dygnsrytmen direkt. Sen sov jag till kl.16...

Så glad att jag avbokade sjukgymnasten som skulle varit kl.9:15. Även om jag tror att jag kommer få betala. Tror man måste avboka på fredagen om man har tid på måndagen. För man vet ju på fredagen om man kommer bli sjuk? Problemet var bara att jag skulle ringa samtal idag. Ortopeden ringde mig inte förra veckan som han skulle jag skulle ringa hans sekreterare och fråga varför. Blir knäpp på att jag missat det tre dar nu.

När det gäller redovisningen...

1. Tallriksmodellen. Gått sådär, för lite grönsaker, men bättre än veckan innan. Kommer få mina måltidsmått imorgon ikväll.

2. Matdagbok. Räknar inte kalorier men skriver upp allting jag äter, och har nu även börjat med att skriva hur jag mår/vad jag känner efter varje gång jag äter nåt. Tror jag läste nånstans om nån som gör något liknande, men det dök bara upp häromdagen att det vore bra. Då ser jag om jag känsloäter eller hungeräter.

3. Bara två +. Hurra!! Bästa Tess!

4. Ren kur.. Ingen aning. Pulvret finns inte tillgängligt, jag har inte hittat nån läkare som vet om jag kan gå på det, och nu vill jag prova med måltidsmåtten och min viktgrupp ett tag.

5. Veckans motion blev inte så bra. Förra veckan var motionen bra, men maten sämre. Denna vecka var det tvärtom.
Mån:
Tis:
Ons: Intervall 30 min
Tor:
Fre:
Lör:
Sön:
Planeringen för den kommande veckan ser ut som följer pga all is utomhus:
Mån: Lugn cykling 30 min
Tis: Styrka
Ons: Intervall
Tor: Lugn cykling 30 min
Fre: Styrka
Lör: Ledig
Sön: Spurt

6. Träningsdagboken. Har använts flitigt. Skriver på kvällen hur jag mått under dagen.

7. Let go! Har inte läst något mera i den eftersom jag varit så trött. Vet inte om jag kommer försöka med den eller köra på L.Stahres bok. Tror det lutar åt Stahre.

Beställde det där måltidsmåttet i alla fall.
Kan ju inte skada och jag hade råd med 249kr.
Står att det ska komma om en vecka. Tills dess fortsätter jag skriva ner vad jag äter, men jag räknar inte kalorier.
Tipsade mamma också måltidsmåttet och hon beställde också. Det är från henne jag ärvt en del av min ätstörning så jag tänkte att hon nog skulle ha nytta av att få lära sig hur stor en normal portion med. Glad att hon tyckte det lät bra.

Nojat mera om viktuppgången. Tänkte inte väga mig idag, men gjorde det ändå och den visade samma sak idag. Jag har läst att det tar 7-7500kcal underskott för att gå ner 1 kg, men 13000kcal överskott för att gå upp 1kg. Jag har knappast ätit 26000kcal överskott förra veckan. ^^ Ja, det är väl bara att försöka sluta noja och gå vidare.

Tröttheten håller på att ta ut mig. Kom i säng strax efter 1 i natt och somnade som en stock. Vaknade vid 3 igen. Gör alltid det eftersom jag dricker så mkt när jag tar kvällsmedicinerna. Men i natt kunde jag inte somna. Satte på ljudboken, men det gick inte. Så gick upp och kollade på Medium och blev uppe i två timmar. Tyvärr började grannen spela musik då vid kl.5. Han spelar inte så högt som min granne i Skåne som faktiskt spelade så att mina rutor skallrade och överröstade konversationer jag hade med mina vänner. Och det är inte överdrivet, jag har vittnen. Men inte gjorde hyresvärden nåt åt det trots att jag tjatade i två år. Jävla arslen.
Ja, i alla fall så spelar den här inte så högt utan han överröstar inte mina öronproppar. Men N vaknade ju förstås och klädde på sig och gick upp och bankade på. Vem spelar musik kl.fem på morgonen? Och det är inte första gången. Han öppnar aldrig, men han tystnar. Hur korkad är han? Händer det en gång att en granne kommer och bankar på borde man ju förstå att det är ganska korkat att göra det igen?
Ja, i alla fall så blev det då att jag sov till kl.12:20 fastän jag lagt mig kl.1 på natten.

Nu till det jag skulle komma fram till. Tröttheten. Håglösheten. Jag har suttit med frukost framför mig en timme utan att äta och kan inte säga varför. N sa igår att jag var "konstigt håglös", typ "borta". Jag känner mig inte alls närvarande, jag glömmer äta fastän jag har maten framför mig. Jag vet inte vad detta är symtom på. Stress? Depression? Utmattning?
Det värsta är ju att jag inte blir piggare om jag inte äter eller tränar. Snarare tvärtom. Jag vill inte förlora

Vet inte vad jag ska hitta på. Fortsätta försöka lägga mig skapligt tidigt och äta frukost tidigt och få i mig ordentliga måltider. Annars vet jag inte vad som kan hjälpa.

Jag undrar varför det alltid blir så att så fort jag ska äta och träna duktigt så slutar det med panik och tvärtom. Att öka grönsaker och minska kolhydrater och att cykla varje dag är ju inte stort. Varför reagerar jag med nån slags panik? För små förändringar? Är det ätstörningar? Äter jag för dåligt och kroppen reagerar mot näringsbristen?
Igår åt jag kräm till frukost. Ja, hade väl varit bra om det varit smörgås m ägg till det. Sen åt jag potatis, citronbitare, sås och grönsaker till lunch. 1 dl proteinpulver till mellanmål. Quornlasagne och grönsaker till middag. Men ändå blev jag jättehungrig vid kl.22. Varför?? Jag förstår inte. Jag avvaktade länge för att se om det var sug. När jag hade gallsten fick jag magkatarr och magkatarrsug kan kännas som hunger. Så jag väntade. Men blev bara hungriga och hungrigare. Och inte sugen, utan ren hunger. Varför? Vad var fel? Jag vet inte. Det blir alltid så. Om inte redan första dagen, så efter en vecka. Speciellt om jag samtidigt tränar.

1. Tallriksmodellen: Har bara gjort ett par dagar.

2. Matdagbok: Har bara gjort ett par dagar.

3. Två + i veckan: FEM jävla plus!!!

4. Ännu inte fått svar på om jag kan köra ren kur. Och gymgrossisten har inte fått in dieten än.

5. Veckans motion ser ut som följer:
Mån: Promenad 30 min
Tis: Promenad 30 min
Ons: Promenad 30 min
Tor: Intervall 30 min
Fre: Ledig
Lör: Styrketräning 30 min
Sön: Spurt 30 min

Styrkeövningarna blev lite annorlunda, men fick till sist ihop ett pass som var jätteroligt. Kanske ni inte fattar alls vad jag menar, men här är de iaf:
- Studsa sittandes på bollen
- Rulla höften på bollen
- Gång på bollen
- Sidorullning med bollen
- Sittande rotationer
- Bäckenböj
- Svankpress m boll
- Reverse curl m boll
- Höftlyft m boll
- Crunches på boll
- Balansera knästående på boll
- Fågelhunden på boll
- Rullande planka på boll
Gjorde 10-16 rep av varje (utom studsen). Vissa var riktigt jobbiga. Fick massa härlig träningsvärk i magen av crunches, men fick inte ont i ryggen. Men hoppas jag kommer kunna fortsätta. Så småningom kanske jag kommer kunna köra två varv.
Men den 17e ska jag till en ny sjukgymnast, så efter det får jag väl göra ett pass ihop med henne. Ska påpeka att jag gillar bollträning mycket och att jag gärna tränar ben, armar, axlar jämte stabiliseringsträningen om det går. Allting behöver väl inte förfalla bara för att ryggen är svag. Det tråkigaste jag vet är att få några få övningar att göra tre ggr om dagen som man inte ens blir svettig av. Jag behöver ett riktigt träningspass. Hoppas jag kan kommunicera bra med nya sjukgymnasten.

Intervall och spurt var jätteroligt. 30 min gick jättefort.
Det enda problemet är mina knän. Det gör ont att stå på knäna, det gör ont att resa sig från böjda knän. Och då menar jag riktigt riktigt ont. Niklas får ibland hjälpa mig upp för att avlasta smärtan. Vet inte riktigt varför det gör ont. Men det började efter jag varit stillasittande ett par månader. Kanske de har svårt med nya vikten. Har funderat på att lägga till knäböj, den bästa benövningen, men vet inte om den kommer vara bra eller dålig för knäna.

6. Har använt träningsdagboken jätteduktigt. Antal + kan nog härledas till att det varit många negativa känslor.

7. Precis redovisat mina punkter!


Nästa vecka är planen detsamma. Förutom ett tillägg. Jag har köpt boken Let go! Bli fri från ditt kontrollbehov av Emma Pihl. Har ju några andra böcker jag egentligen tänkt ta mig igenom först, men jag tror ändå jag tänker börja jobba med den nu. Så då tänker jag skriva här i bloggen medan jag går igenom den.

Motionsplanen för nästa vecka är:
Mån: Promenad
Tis: Styrka
Ons: Intervall
Tor: Promenad
Fre: Styrka
Lör: Ledig
Sön: Spurt

Dock är jag orolig för isen som kommit nu när det töat lite. N halkade förut när han varit i affären. Det var isgata men ingen sandning alls. Så lite orolig för promenaderna. Jag kan inte gå om jag halkar. Inte bara för att jag är rädd att göra mig illa, utan för att jag får ont i ryggen av att gå och spänna mig som man gör när det är halt. Har första viktgruppen med dietisten på torsdag så får se om det går att ta promenad på måndag, annars får jag cykla då istället.

Det gick skapligt i två dar men sen blev abstinensen för stor. Jag kan inte sova, blir grinig, ännu tröttare och jävligt godissugen.
Känner ett ständigt behov att försvara mig. Ingen har nånsin anklagat mig, snarare sagt åt mig att sluta begära så mycket av mig själv, men jag känner ändå att jag måste försvara mig.
Jag menar, hur svårt kan det vara? Hoppa upp på den jävla cykeln i 30 min två ggr om dagen. Äta halva tallriken grönsaker, låt godis och snacks vara förutom lite två ggr i veckan. Hur svårt kan det vara???
Men det är svårt, det är skitsvårt. Jag kämpar och kämpar men jag är ständigt nära gråten för jag är så slut. Jag vill verkligen gå ner i vikt, för min skull, för ryggens skull, för min framtids skull. Hur svårt kan det vara??? Jag borde ha varit en bra bit på vägen nu, trots mediciner. Men jag är inte det. Jag har svår fetma, och det plågar min kropp.

Om jag ska bli av med all morfin och byta ut mot citodon eller nåt så kommer det ta 2 månader. 2 månader! Och om jag då är opererad är det dags att trappa ner det andra med 2 månader till för ep-medicinen och 1 månad för citodonet, så jag har flera månader framför mig av ständig jävla abstinens. Ett halvår av abstinens??? Hur ska jag kunna gå ner i vikt då?
Jag kämpar varje minut av varje dag, men jag vill bara skita i det för det känns som att det inte går. Och jag känner mig värdelös för att det inte går.

Kanske bra att dietistgruppen börjar nästa vecka. Jag vet inte hur jag ska gå vidare.

Hittade ett par gamla mammabyxor som jag fick efter syrran och som jag haft som lite slit och släng-byxor eftersom de alltid varit så stora. Men nu är de FÖR SMÅ!!! De flesta har väl varit med om det nån gång, men denna känsla är INTE kul. Verkligen inte. Dessa brukade halka av mig även efter jag gått upp efter första diskbråcket.
Oh well. De gick i alla fall på mig med lite "våld" och med en lång träningströja kan jag fortfarande ha dem på sjukgymnastiken. Mina vanliga träningsbyxor är typ till vikt 80kg och jag har inte köpt några nya.

Ja, i alla fall kände jag lite jävlaranamma idag. Det är visserligen ganska lite eftersom min energi är så låg. Men jag hoppade upp på den sabla motionscykeln och cyklade 25 min tills jag fick ont. Sen blir det att utöka det  tills jag är uppe i 60 min igen. Och ännu mera noggrann med maten denna vecka. Ska skriva in det jag äter i matdagboken igen för att hålla riktig koll. Går jag då inte ner nästa vecka så kommer jag se om det är pga något jag gjort dåligt.

Annars är det en slapp-dag idag. De senaste dagarnas stress har slitit mycket. Så trots att jag har 21 kartonger att packa upp så får de stå där de står idag, inte mycket annat. Hälsa först, allt annat sen.

Läste ett inlägg av en tjej som gått ner massor och fått den där jobbiga påsen på magen. Den ställde till det mycket för mig.
Jag gick ner 40kg 2003 och vägde då 70kg. Och på magen, under överarmarna, insidan av låren och för att inte tala om brösten, hängde det bara en massa hud. Jag kände att det var så orättvist, jag hade varit så otroligt duktigt, kämpat järnet och så blev jag ändå inte snygg som jag hade föreställt mig. Kunde inte ha ärmar kortare än trekvarts och t.o.m. vaderna var pösiga. Det hände t.o.m. att min pojkvän råkade lägga sig på mina platta bröst eller på maghuden!!! Det var så absurbt och hemskt!

Jag vägde 70kg i max ett halvår, sen började det gå uppåt sakta men säkert. När jag vägde 80kg fick jag panik och försökte ge mig på dieter och grejer för att gå ner igen men jag mådde för dåligt så jag fortsatte gå upp istället.
Nu i efterhand kan jag förstå hur det blev så. Jag gick ner 40kg på ett halvår, förväntade mig att jag skulle bli smal och snygg, kunna ha korta kjolar och spagettilinne till sommaren. Och så blev det inte, utan jag kände mig nästan lika ful som innan. Enda fördelen var att jag lärde mig trix att gömma huden, trekvartsärmar, jeanskjolar som höll in magpåsen, alltid långa kjolar som täckte hela benen, gördel som höll in påsen om jag hade klänning. Men min självbild var fortfarande dålig, precis som när jag vägde 110kg. Och eftersom jag mådde dåligt så började vikten gå uppåt igen. Och när vikten började gå uppåt fick jag som sagt panik, dvs mådde ännu sämre och då var det bara kört.

Ännu en anledning till varför långsam viktnedgång passar mig bättre. Som dietisten sa, huvudet ska hänga med i vad som händer med kroppen.

Samma vikt den här veckan. Trots att jag varit mycket duktigare, ätit mer grönsaker och cyklat mera. Vill så otroligt gärna få se 114kg på vågen just nu. Få se att det faktiskt går att gå ner trots de här medicinerna. Ska försöka vara riktigt duktig den här veckan. Har inga möten inbokade än, men ska ringa och få ny tid till sjukgymnasten. Gick upp kl.9 idag och ska försöka fortsätta göra det resten av veckan. Sen komma in i mina vanor igen efter helgen. Jag lägger dygnsrytmen mycket efter min pojkvän och han jobbar nästan bara kväll nu vilket gör att han vill vara uppe till 1-2 och sova länge, men det passar inte mig egentligen. Senaste 9 behöver jag kliva upp. Tror det är mest psykiskt, men det är ändå vad som passar mig bäst. Det är bara så svårt att lägga sig när han är pigg. Men det blir nog bättre efter flytten (det börjar hända grejer nu!!). Ut med inneboende och in med mig. Då får vi ett sovrum där man bara sover, vilket är det allra bästa för sömnen. Nu står min pojkväns dator i vårt sovrum plus en massa andra grejer. Längtar som en tok efter att få göra detta till en fin och ren lägenhet med julgardiner och lampor i fönstren!

Så trött jag är på att ha dåliga dagar. Igår tog jag mod till mig och ringde vårdgarantin. Hon var så förstående och tyckte jag satt i en fruktansvärd situation. Hon hoppades att hennes kollega som har hand om ryggärenden skulle kunna hjälpa mig att komma till en mkt väl ansedd privat klinik.

Men bara några timmar senare ringde kollegan och sa att pga min övervikt kan hon inte hjälpa mig. De privata klinikerna har inte utrustning att operera och övervaka någon som är så överviktig som jag är.
Så först gör vården mig fet och sen får jag inte hjälp pga att jag är fet.
Svensk sjukvård, hurra.

Jag grät och grät och kände att det var sista gången jag orkar med att få hoppet krossat.

Såååå nära att jag fick komma till en bättre mottagning.

Och så missa det pga att de har gjort mig tjock.

Sure, jag har aldrig varit smal och jag har tidigare vägt ca 110kg, som jag sen gick ner till 70kg 2003, men när jag skadade ryggen var jag inte i närheten så tjock som nu. I början på året (i år alltså) hade jag BMI 37, och innan jag skadade ryggen hade jag mindre BMI än så. Nu har jag BMI 44. Ortopeden tycks inte tro på mig när jag säger att det är medicinerna som gjort att jag gått upp 15 kg sen i våras. Men jag gick upp åtta kg de första två veckorna efter jag började med medicinerna. Hur förklarar man det? Tror han att jag bara levde på tårtor och läsk i två veckor eller?
I somras hade jag en dålig period, kunde inte gå, hade rullator inomhus, jätteont, och dessutom gått upp massa i vikt, så då åt jag godis kanske varje dag i några veckor. Så några kilon är nog mitt fel. Men om det inte var medicinernas fel så skulle jag ju rasa ner i vikt nu när jag håller nere allt onyttigt. Och jag äter mindre mängd än förut. Har ju mina två + i veckan och efter diskussion med Niklas har jag bestämt att ett + får vara max 500kcal. Och jag håller mig till det. Så att gå från att äta godis jämt till att äta knappt inget godis skulle göra att jag gick ner allting igen ifall det var det som var felet. Men det gör jag ju inte. Jag har gått ner 2kg sammanlagt.
Så läkaren kan &%%"¤€££€£@€!!!!!!!!

Också något jag sa till kvinnan på vårdgarantin. Hur stort förtroende får man för sin läkare när han inte lyssnar på hur fruktansvärt jag har det?
Hon sa "Du måste ju berätta för din läkare att du blir sämre". Eeh, ja, jag har sagt det varje gång jag pratar med honom, men han lyssnar inte. Hon var rätt dum. Den första var jättebra, men den andra fattade ingenting för att vara någon som har hand om ryggärenden. Hon tyckte jag skulle gå på vattengympa. 1. Hur ska jag ta mig dit?, 2. Hur ska jag ta mig ner i bassängen? m.m.

Varje gång jag haft chansen har jag kämpat med vikten. Ja, sen alltid, men ännu mer de senaste tre åren. Varje gång jag har mindre smärta har jag försökt motionera efter bästa förmåga och sköta maten. Men samtidigt har jag kämpat nåt otroligt med att ta mig igenom skolan. Skolan var tvungen att gå före allting för jag ville ju ha en utbildning. Men ändå så gick jag på min sjukgymnastik och cyklade på min motionscykel och körde med "lördagsgodis". Men varje gång ryggen blev kass och jag inte fick hjälp med smärtstillande mediciner och jag blev mer och mer deppig så gick jag givetvis upp igen, och kanske mer.

Jag blir så jävla arg varje gång jag stöter på någon som inte förstår hur mycket jag har kämpat mig igenom hela livet, inklusive de senaste tre åren! Jävla läkare som bara ser att man är tjock och tar för givet att man sitter hemma och gluffsar i sig godis och vägrar röra på sig!!!

OCH INTE EN ENDA GÅNG HAR JAG BLIVIT ERBJUDEN HJÄLP MED VIKTEN AV EN ORTOPED! Det är lätt att sitta på sina höga hästar och se ner på sina tjocka patienter och inte ens erbjuda dem hjälp. Vilka arslen.

---

En annan sak.
Jag har varit väldigt nedstämd, som jag tidigare berättat om. Och i förrgår när jag hade en sån omtumlande dag blev det inte bättre. Igår när N gick till jobbet flög tanken förbi "Om jag ska ta livet av mig får jag göra det när han är på jobbet".
Det betyder inte att jag är i närheten av att göra det, men när tankarna dyker upp är det dags att ändra nånting.
Sen senare fick jag höra om en person, en nära vän till en nära vän, som tagit en överdos och nu fått hjärnskador. Ska inte skriva utförligt om det för tycker inte det är min sak. Men ja, det är ganska allvarligt.
Det fick mig att tänka. Att sluta kämpa är att ge upp, och att ge upp är att bli tjockare och tjockare, få mer och mer ont, må sämre och sämre och till sist hamna i hennes situation. Och det är ingenting jag kan göra, varken för min skull eller för de som älskar mig. Aldrig. Så jag har inget val, det är bara att kämpa framåt. Vissa dar går det inte, då måste jag få krypa ihop och gråta hela dagen, men utlopp för känslor är nog viktigare än att försöka att inte känna dem.
Så det måste gå framåt.
Finns inget annat.

---

Var hos dietisten igår igen. Ska skriva ner vad hon sa senare, men har insett vad jag måste kämpa mera med.
1. Bara ta 100gr kokt pasta, ris eller potatis. Riset och potatisen går an, det är inte så gott, förutom om det är pommes eller potatisgratäng. Men när det gäller pasta är jag så van vid att fylla hela skålen pasta, ta lite pesto eller sås och kladda runt. 100gr är inte mycket, men resten ska vara grönsaker och så en fjärdedel protein.
2. När jag inte har något direkt protein i maten utan tar proteinpulver måste jag komma ihåg att proteinet ska vara en fjärdedel av tallriken även om det inte ligger på själva tallriken. Jag ska inte fylla den fjärdedelen med kolhydrater.
3. När N erbjuder mig något gott ska jag be honom att istället säga "vill du ha ett plus idag?" och om han glömmer säga det måste jag tänka på det. Som igår när han bakade pepparkakor. Jag tänkte inte på det som "Nu tar jag ett plus" utan mumsade glatt på. När jag sen kom på att det blev ett plus blev jag besviken, kanske jag inte hade velat lägga mitt plus på ett par pepparkakor.
4. Max 1 msk sylt/mos till gröten. Och inte en råkad matsked utan mäta ordentligt med ett msk-mått.

Så det ska jag kämpa vidare med nu.

Ja, och jag har börjat cykla igen. :) För det finns bara en väg och det är framåt.

Vikten.. Ja, den var märklig. I söndags vägde jag 117kg på morgonen, vilket var som en smäll på käften med tanke på hur duktig jag varit. Men igår vägde jag 115kg, dvs minus 0,5kg jämfört med förra veckan. Så vet inte riktigt vad jag ska tro på, men tar ju gärna den lägre vikten. Kunde vägt mig idag med för att kontrollera men jag vill inte komma in i vågnojan och väga mig varje dag igen.

I vilket går det enormt bra för mig med maten nu tycker jag. Visst, jag är ju inte perfekt varje dag, men det går ju inte. Jag fyller lätt på halva tallriken med grönsaker, jag får i mig mitt protein och är mätt, jag äter stor mumsig frukost, jag har mina två plus i veckan. Och jag är nöjd och glad med det. Blodsockret ligger snällt, suget håller sig borta. Jag har tom haft choklad i kylen i flera veckor som jag tänkt baka chocolate chip cookies med. Plus att jag har en halv påse nachobollar i skafferiet. Har aldrig aldrig nånsin tidigare kunnat ha godis hemma utan att äta upp det redan dagen efter. Aldrig. Men jag tänker inte ens på att det ligger där, och när jag ser det tänker jag "Just ja, hade de där, kanske kan ta det till nästa plus om jag är sugen". Det är intressant. :)

Usch, så hemsk veckan har varit. Jag har varit ständigt yr och förvirrad av medicinerna från morgon till kväll. Det blir som en ond cirkel. Är jag yr orkar jag inte laga frukost, dvs jag blir mer trött och yr, och orkar inte laga riktig mat osv. Jag har skött mig skapligt i veckan, har bara ätit två plus men inte orkat göra frukost varje dag och vissa dar äter jag frukost så sent och jag är så trött att det bara blir ett enda riktigt mål mat. Vågen visade idag +0,5kg. Det skulle alltså innebära överflödiga 2500kcal, vilket är helt omöjligt. Så då är det väl kanske det då att jag måste hålla måltiderna bättre och hoppas att det gör mig piggare så jag kan fortsätta med det.

Det är detta som gör mig glad att jag har skippat allt som heter målkurva. Mitt mål är att hitta vad jag ska äta, när jag ska äta, hur jag ska äta och att hitta strategier för att inte låta oro, ångest, trötthet m.m. sabba det. Och då menar jag inte hur jag ska göra det just nu, utan hur jag ska göra det resten livet. Matstrategier som funkar resten av livet.

Ja, strunt samma för ett +0,5, det är ju inte hela världen. Nu är det ny vecka igen och denna vecka ska jag satsa mer energi på att få i mig frukost på morgonen och att få i mig det inom en timme efter jag vaknar. Och fortsätta köra enligt dietistens punkter.

För att berätta något trevligt med så var jag ute på restaurang med min svärmor och svägerska igår. Har aldrig träffat dom innan så var lite nervös. Länge sen jag träffade en killes familj också, åtta år eller nåt. Det var kul att sätta upp håret, sminka sig, ta på sig finklänningen. Tiden består nästan enbart av att jag hänger här hemma i min mysdress. Och jag sminkar mig inte för att ta en sjuktaxi till läkaren heller, känns onödigt. Vi ville gå till Akkurat men var ute försent och det fanns inga bord kvar. Så blev lite kollande och ringande innan vi hittade någon restaurang som hade något vegetariskt som verkade skapligt och hade bord. Nästa gång ska det bli en restaurang utan bar för tidigt kom det in en massa 20åringar och det blev hög ljudvolym trots att inte musiken var hög. Man hörde inte vad de sa på andra sidan bordet. Men det vi lyckades prata var trevligt, hans familj är jättetrevlig. Jag kände mig avslappnad och glad hela tiden. Vi hade massor att prata om, de skämtade och berättade saker. Tyvärr var stolen lite hård och två timmars sittande på hård stol gjorde att jag har väldigt ont i höften och ryggen idag. Men igår kväll kände jag mig väldigt lycklig över att ha en sån fin kille med en sån fin familj. Jag insåg att det kändes extra viktigt att vi tyckte om varandra när det känns som om min egna familj är trasig.

Jag har tänkt att jag ska byta vägdag till söndagar eftersom jag alltid glömmer mig väga på måndagen. Vet inte om jag kommer komma ihåg det bättre på en söndag, men provar i alla fall. :)

Och idag visade vågen 1kg mindre än i måndags. Hurra!
2kg ner på 3 veckor. :) Jag KOMMER vinna det här.
13kg kvar tills jag är på min vikt innan medicinerna. 3 kg till första delmålet.

Jag fick svindel nyss. Satt och pillade med min delmålslista och när jag kom ner till Målvikt: 60kg så tänkte jag att jag räknar ut hur många kilo ner det är. MINUS 57 KG!
Att jag inte hängt med i det är för att sist jag räknade var det 40kg. Sen gick jag upp ca 5kg men när jag började jobba gick jag ner 3 av dem på ett par veckor och var på väg ner mot delmålet 99kg.
Men så började jag med alla smärtstillanden och gick upp 15kg. Nu ser man hur mycket det är. Nu är det 57kg jag måste gå ner.

Eller ja, jag är väldigt delmålsinriktad nu för tiden. För varje BMI-steg som man sänker så ökar man sina hälsovinster massor. Det är sånt jag tänker på. Såklart vi tänker mycket på utseendet och kläder och då vill man ju vara så liten att man kan handla på H&M utan att gå till tjockisavdelningen. Men hälsomässigt tänkt så vinner vi mycket för varje steg vi tar nedåt i vikten.


Det var konstigt att sluta mäta och skriva in maten på nätet. Och igår blev det ett plus. Jag åt för dåligt till lunch och sen var jag nog väldigt orolig för att läkaren ska ringa idag. Så det blev några chokladbitar.
Igår kväll höll jag på att få en riktig ångestattack för jag var så orolig över läkaren. Idag är jag orolig men har bara en svag ångest. Det känns mest overkligt att han ska ringa och ge besked nu när jag väntat SJU månader. Det värsta är väl att han omöjligt kan ge mig ett besked jag tycker om. Rationellt förstår jag väl att det bästa vore om han gick med på att operera mig, men eftersom jag har narkosfobi (förutom att nån i så fall ska rota i min ryggrad!!) så kan jag inte bli glad över det beskedet. Minns när jag opererade bort gallblåsan 2005, då hade jag mått jättedåligt i över två år med ständigt illamående och magkramper och smärtor som ibland varade i 12 timmar i sträck. Så jag blev så glad när de väckte mig kl. sju och sa att jag skulle göra mig i ordning för att opereras. Men 2009 när jag skulle operera diskbråcket kände jag mig mer och mer orolig, men jag tänkte att det ordnar sig väl, men det gjorde det inte, när jag skulle åka ner blev jag helt hysterisk och när jag kommit ner till operation hade jag sån panikångest att jag bara skakade och de fick spruta intravenöst lugnande medel flera gånger.
Tänk att någon ska söva ner dig och du tror att du aldrig kommer vakna igen. Tänk hur det skulle kännas. Det är så det känns för mig.

En tanke är att inför gallblåsan hade jag en jättebra läkare som ritade och visade exakt vad han ska göra och jag kände mig väl trygg i det. Sen hade jag en sänggranne som gjort exakt samma operation några veckor innan av exakt samma operatör och det hade gått väldigt fel och fortfarande visste de inte vad som gått fel.
Men när jag skulle operera diskbråcket fick jag ingen som helst info om vad de skulle göra. Läkarna var avvisande och var hela tiden på språng bort när man försökte prata med dem. Sen alla komplikationer efteråt har ju inte gjort att jag känner mig tryggare i handen på en läkare. Och efter att ha träffat en massa läkare som sjuksyrra har jag förlorat mycket respekt för det yrket.

Gaah. Att han aldrig ringer. Jag gick upp tio i åtta för att inte vara helt nyvaken när han ringer. Med allt knark i kroppen tar det längre tid för mig att vakna i skallen.